En makalös vändning

På väg till det stora Fan-zone som ligger i centrala delen av staden såg man bara kroater. Inne på området såg man nästan också bara kroater. Matchen nådde aldrig några riktiga höjder. Kroatien hade de bästa chanserna och det mesta av spelet men få kunde nog tro att vi skulle få den avslutning vi fick. I 119 minuten gav sig gamla stjärnmålvakten Rüstü ut på en misslyckad utflykt och Klasnic nickade Kroatien till semifinal.

Trodde vi ja. Sekunder från eliminering frälste Semih Şentürk Turkiet med ett skot i krysset. När Modric slog den första straffen utanför anade vi oråd. När Rüstü tog Petrics straff några omgångar senare var det en makalös vändning.

Turkarna har fler liv än katten. Först var Rüstü den stora syndabocken. Mannen som skulle få bära ansvaret för turkarnas uttåg. Tio minuter senare var han den stora hjälten.

* * *

Efterspelet till matchen är minst lika gripande. Jag ställde mig på gågatan och stod o såg bedrövade kroater i tusental. En ung tjej satt på en bänk och grät öppet invirad i sin kroatiska flagga. En man satt på marken. Jag stirrade in i förlornas ansikten. Men det fanns även en stolthet där. Få länder i Europa har så patriotiska fans som Kroatien.

Helt plötsligt samlar de ihop sig och börjar sjunga. Det sjungs och klappas och man ser en stolthet i deras agerande. Jag tror få länders fans hade gjort något liknande i samma stund. Turkarna syns inte till. För några ögonblick undrar jag om det är Kroatien som har vunnit. Men sen ser jag in i ett par ögon som är tommare på glädje än vad Innsbruck är på svenskar, och då förstår jag.

Ett fåtal turkar står och sjunger och blåser i tutor. Kroaterna bara väller fram. Man kunde tro att de var arrangörslandet. Och då var det här bara dom som sett matchen i Fan-zone. De som sett matchen på plats befinner sig i en helt annan del av staden.

Sedan börjar turkarna strömma till. De ställer sig en bit ifrån de sjungande kroaterna. Jag gnuggar mig i ögonen. Sjungande kroater - sjungande turkar. Ståendes så nära att de kan ta på varandra bara minuter efter en match där ett av lagen blivit utslagna på det bittraste av sätt. En del turkar går fram och klappar ledsna kroater på axeln. Det är rörande. I tjugo minuter står fansen sida vid sida sjungandes på varistt språk. Det ena lägret har just förlorat en kvartsfinal de trodde de hade vunnit. Det andra lägret har tagit sig till en semifinal de aldrig borde ha varit i närheten av. Det var en mäktig syn.

Till slut rann det dessvärre över för en del. Besvikelsen blev för stor. Känslorna gick inte att tygla. Slagsmål utbryter och tjejer och ungdomar springer därifrån. Värst åtgången bliv en fotograf som tagit sig för nära händelsernas centrum. Jag stoppar ner mobilkameran i fickan.

Polis hinner få ordning på det hela innan riktigt kaos brakar loss. En och annan turk provocerar, men de flesta kroater tar ingen notis. Ett fåtal svarar med fula ord men hejdas av sina kompisar.

Jag åker till hotellet som ligger fyra tunnelbanestationer bort för att få lugn och ro. Oj så fel jag hade. I skrivande stund hörs tutor från bilar fulla med turkiska fans. Men också sirener från polisbilar och ambulanser.

//Oscar